Login
+Follow
Login

Vindfällen och skriverier: 7 Januari, 2014

By Fridstaden 2014.01.08 in Fridstaden

Första dagen på jobbet efter långledigheten över jul och nyår. Den är välkommen! Nog har det varit skönt med ledighet och dess fria tyglar men rutiner är inte heller dumt. Jag trivs bra med en struktur! Ledigheten har spenderats med vänner i lugn och ro men också på fest. Träning har det också blivit en del av i form av att ta hand om vindfällen efter stormen. Det skall kvistas, kapas, bäras och donas. Riktigt roligt! Skönt att vara ute också!

De träd som låg ovanpå stugan har jag ”kubbat upp”. De skall senare klyvas till ved. Det blev ca 5-6 träd. Lika många träd ligger på andra sidan bäcken och dessa har jag kvistat och börjat kapa upp i stockar om 3 meter. Dessa stockar skall jag sedan klyva på längden och bygga en altan av. Jag kommer lägga dem rot- och toppända varvat med varandra. Förhoppningsvis blir det bra. Att bygga en vedbod, av något slag, vore inte heller dumt! Tacksam är jag över att det milda vädret givit mig möjligheten att städa undan kring stugan innan snön så småningom kommer. Det kändes dock lustigt att kunna kratta granris från marken i övergången December/Januari. Vad är det som pågår egentligen?

Jag har skrivit lite på boken men det har gått långsamt då jag funderat över en ny struktur samtidigt. Tanken var från början att sortera ut de viktigaste blogginläggen och sedan kommentera dessa med reflektioner och eventuella förtydliganden. Nu funderar jag istället på att avhandla viktiga moment/inslag var för sig och i dessa skriva om erfarenheter och reflektioner i en mer flytande text. Exempelvis skulle kapitelindelningen kunna se ut något såhär:

  • Kap. 1: Fridstaden
  • Kap. 2: Uppvärmning
  • Kap. 3: Sömn
  • Kap. 4: Rörelse
  • Kap. 5: Tid

O.s.v.

Stuket skulle bli mer skönlitterärt istället för en journal-/dagbok. Jag gillar det mer och mer. Formen är lösare och ger mig mer frihet samt utrymme att berätta och ta ut svängarna. Det återstår att se hur det blir!

Jag skall upp redan vid kl.0430 imorgonbitti så jag skall packa väskan inför morgondagen och sedan lägga mig lite tidigare. Vägen till Stöde kommer vara mörk men jag ser ändock framemot den och att få röra på mig. Att vandra tidigt på morgnarna är fantastiskt! Sinnet känns mycket klarare.

 

All lycka!

Att älska och trotsa en förödande blåst: 12 December, 2013

By Fridstaden 2013.12.16 in Fridstaden

Detta inlägg är uppdelat i två delar. Före och efter stormen.

Före:

Denna kväll är fylld av spänning. Stormen Ivar skall nämligen komma på besök! Det talas om vindhastigheter på ca 30 m/s d.v.s orkanstyrka. Jag skall ligga och må gott, här i Fridstaden, med en bok. Det skall bli intressant att uppleva hur stugan ter sig. Jag hör och känner hur vinden så sakteliga börjar ta sig. Det drar över skenben och vader! Mer än vanligt.

Strax innan jag flyttade ut i skogen drog stormen Dagmar fram vilket resulterade  i två vindfällen på andra sidan bäcken.

Fridstaden är omringad av riktigt stora granar och dessa hoppas jag får stå kvar. Om de skulle fällas över stugan blir det bökigt. Förhoppningsvis klarar jag mig! Även om jag vet att moder Jord och hennes företeelser är mig överlägsen känns det ändå skönt att trotsa exempelvis vädret. Många löpturer har genomförts i djup snö, hård vind och kraftigt regn. Dessa löpturer har varit än mer tillfredställande. Flera gånger har jag i pur eufori höjt händerna mot skyn i ett skrik. Känslan som genomsyrar mig beskrivs bäst som odödlighet. Jag känner, medan jag skriver detta, hur adrenalinet börjar tränga sig på. Så stark är känslan! Jag ser det som att jag på något artigt vis hånar vädrets makter för en kort stund men ändock fullt medveten att dessa makter utan något vidare kan förgöra mig.

Blåst trivs jag förövrigt bra med. Ibland känns det som om vinden far igenom min kropp. Vid dessa tillfällen känner jag mig än mer levande och fri. Jag ser hur vinden rensar min kropp då den far igenom. Ungefär som att blåsa rent ett filter. Sedan öppnar jag händerna och låter ny frisk energi fylla mig igen.

Jag inväntar förväntansfullt Ivars besök…

Efter:

Efter att ha fått upp värmen i stugan och ätit lägger jag mig i sängen för att fortsätta läsa Bernhard Nordh. En lite kraftigare vindpust hörs och lågan på det ljus, vilket tillåter mig läsa, fladdrar till. ”Nu börjar det”, tänker jag samtidigt som jag fnissar åt att det blåser genom väggen. Ännu en kraftig vindpust och denna gång blåses nästan ljuset ut. Förnöjt fortsätter jag läsa och hör, inom någon minut, hur det knakar en bit från stugan. Inom en nanosekund är jag på fötter och tittar ut genom  dörren. Ett träd på andra sidan bäcken ligger numera. Jag återgår till läsandet och hör hur det knakar till igen. Jag tittar ut och ser hur ett träd, på andra sidan bäcken, står lutad mot ett annat för att sedan, sakta, falla mot marken. Kort därpå faller ännu en gran ca 2 meter från stugan. Mäktigt.

I detta läge börjar jag resonera med mig själv. Håller stugan om ett träd faller över den? Bör jag vistas inomhus? Bör jag ta mig härifrån? Stugan har klarat av ett vindfälle vid ett tidigare tillfälle innan jag flyttade hit. Men skulle den göra det igen? Ja, troligen men kan jag vara säker? Jag bestämmer mig för att betrakta detta mäktiga och vackra en stund utomhus. Det är vackert. Månen visar sig och sprider sitt sken mot den lilla snö som finnes. Bortom de snabbt drivande molnen lyser också stjärnorna. Då och då driver kolsvarta fläckar förbi på himlen. Jag kan inte undgå att tänka på att det är i dessa ondskan sitter. Hemmavid är jag vanligtvis lättklädd och denna kväll är inget undantag. Iförd endast födelsedagskostymen står jag gapandes och njuter av det som utspelar sig. Jag tittar på trädtopparna några hundra meter från stugan och ser hur de svajar ordentligt. En efter en knäcks de av och faller till marken. Träden närmast stugan är böjda på ett sätt jag aldrig sett ett träd vara böjt tidigare. Jag inser att fler träd kommer falla kring stugan och vid flera tillfällen får jag springa iväg en bit då jag tror ett träd kommer falla rakt mot mig.

Adrenalinet flödar fritt inom mig. En oerhörd lycka infinner sig men också en viss vrede. Det är en omöjlighet att hålla tillbaka. Ståendes där i snön, badandes naken i månskenet, höjer jag armarna och skriker för allt vad jag förmår! Det hela känns som David möter Goliat. DEN scenen, mina vänner, borde förevigas i form av en tavla!

Jag fortsätter resonera och kommer fram till att jag på något vis måste ta mig in till staden och arbetet imorgonbitti. Några tåg eller bussar kommer med stor sannolikhet inte att ta mig från Stöde till Sundsvall imorgon och mina kollegor kan jag ej heller samåka med. Skall jag vandra till Sundsvall? Enligt tidigare erfarenheter tar det mig dryga 8 timmar. Jag har telefonkontakt med min mellanbroder som insisterar på att han, och min far, skall komma och hämta upp mig. Jag svarar att de inte tar sig till stugan då det ligger vindfällen över vägen på flera ställen. Jag meddelar att jag löper in till Stöde och att vi ses där. OM de nu tar sig dit.

Jag tänker att jag må väl klä på mig om jag skall in till civilisationen igen. Träningskläderna och ryggsäcken åker på. Nu har stormen nästan nått sin kulmen och jag får springa ut ur stugan då och då medan jag klär på mig för att det verkligen knakar överallt! Jag stryper lufttillförseln till kaminen och kliver ut i stormen. Jag lutar pannan mot dörren och känner på den medan jag talar om för Fridstaden att jag är tacksam för allt denna plats givit mig och att vi snart ses igen. Det kommer gå bra. Jag visualiserar en skyddande sfär kring stugan och jag ser hur träden faller mot stugan utan att skada den.

Jag beger mig, löpandes, ut i stormen med Stöde som mål. Ganska snart blir jag varse om att detta företag är på snudden till dumdristighet. På båda sidor står skogen tät och svajar. Jag måste vara uppmärksam på minsta knak och försöka undvika ett eventuellt fallande träd. Jag hoppar över ett träd och kryper under ett annat. Ögonen fylls av sand och diverse smått från träden. Vinden blästrar omgivningen. Jag stannar upp för ett knakande ljud som känns oroligt nära. Kusten verkar klar. Jag fortsätter.

Det går tungt att springa p.g.a vinden men det går framåt. Plötsligt knakar det till ordentligt och en bit bakom mig faller ett träd på det ställe jag nyss befunnit mig. Enligt Don Juan, indianen i Carlos Castañedas böcker, befinner sig döden ständigt en armlängds avstånd från oss för att då tiden är inne lägga sin hand på vår axel. ”Inte idag”, säger jag för mig själv. Jag förvandlas till en grottmänniska och slår mig för bröstet samtidigt som jag skriker: ”Var det allt?! VAR DET ALLT?!”. Jag känner mig mer levande än någonsin! Det känns så otroligt skönt att trotsa allt! Odödligheten känns. Trots detta gatlopp är det mycket vackert mitt uppi allting. Månskenet och den nu stjärnklara himmeln är underbar. Lägger märke till att jag skådat ovanligt många stjärnfall denna kväll. Jag ser ännu ett och önskar innan jag drar vidare.

Väl inne i Stöde blir det lite trixande över elledningar. Om skogsscenariot var taget ur en Indiana Jones-film, där han springer med ett stort klot i hasorna, är Stöde som taget ur ett postapokalyptiskt scenario. Det är svart överallt. Inte ens ett tänt ljus! Då jag nästan är framme vid ICA Stöde möter mellanbrodern och min far upp mig och vi far mot Timrå.

På lördagen for jag till Fridstaden, för att börja röja bort de träd som fallit. Tre träd låg över stugan och tre till på ”gården”. Tårögd av tacksamhet blir jag då jag kan konstatera att stugan är oskadd! Såhär såg det ut:

HittaStugan

Vart är stugan?

 

Träd

Träd över stugan.

 

FrånDörren

Träd sett från framsidan.

 

Förödelse

Förödelse är utsikten från dörren sett.

Med hjälp av två vänner städade vi tillsammans upp ganska mycket:

20131214_143755

Mycket bättre!

Det positiva med detta är att det blir en hel del ved och kanske byggvirke till något annat?

All lycka!

Tacksamhet inför rörelse och naturen: 10 December, 2013

By Fridstaden 2013.12.11 in Fridstaden

Väl hemkommen känner man sig stärkt av den sköna vandringen. Man är svettig men med en lagom puls. Man har insupit frisk luft, fått vistas i skogen samt fått en stund för sig själv till att fundera på saker och ting. Befriat sinnet lite till!

Det gäller dock att hålla sig sysselsatt till dess elden är igång. Då det är kallt både ute och inne är det inte så bekvämt att vara svettig. Man börjar snabbt frysa så det gäller att hålla igång den värme som byggts upp under vandringen. Apropå kyla vart jag överraskad imorse. Igårkväll var temperaturen ca -13 grader och nu på morgonen ca -8 grader. Då jag vandrat in till Stöde kände jag dock att det var ännu varmare där. Det kan inte ha varit mer än någon enstaka minusgrad där. Jag som hoppades på en ihållande kyla framöver. Det kommer väl!

Jag har förövrigt funnit ett intressant ställe längs den väg jag vandrar. Vid ett ställe i skogen luktar det nämligen…parfym?! Jag kan inte beskriva det så mycket bättre än så. Jag kände detta imorse under morgonvandringen samt nu under kvällsvandringen. Jag stannade till nu ikväll för att undersöka vad det kunde vara. Växer det något speciellt där? Hur kommer det sig att doften är så stark även i kyla? Det var dock mörkt ute så jag kunde inte se någonting. Jag får återkomma dit i dagsljuset.

För en tid sedan hade jag besök av en mård inne i stugan. Jag var tyvärr inte hemma då men den var snäll och lämnade spår efter sig…i sängen. Av den anledningen vet jag att jag haft besök. Jag har funderat över hur fasen den kommit in. Idag såg jag hur. Spåren i snön avslöjade min vän då jag följde dessa till stugans ena knut. Där fick jag syn på ett hål. De är fantastiskt fiffiga de små rackarna!

Vinterns första ”brain freeze” upplevdes idag då jag, törstig som fasen, klunkade i mig bäckvattnet. Där fick jag för glupskheten!

Det är kolsvart ute nu och jag älskar det! Nu återgår jag till mina Bernhard Nordh-böcker.

All lycka!

Inre utmaningar: 25 November, 2013

By Fridstaden 2013.12.09 in Fridstaden

”It felt good to be back at the cabin again.”

Så inleds den första delen av dokumentärserien ”Alone in the Wilderness” där vi får följa den mycket händige och naturnära mannen Dick Proenneke. Jag har skrivit om honom tidigare men han dök återigen upp i mitt huvud denna kväll hemma i Fridstaden. jag har under några månaders tid vistats mycket lite hemma i skogen men nu då vintern är påväg rycker det i kroppen och jag vill tillbaka.

Jag har på sistone fokuserat på annat och därmed har det också blivit lite skrivet här i bloggen. Det är inget jag kan råda på. Det är så jag fungerar. En naturlig paus!

Det är inte mycket till snö ännu. Endast ett tunt lager som knappt täcker marken. Några minusgrader är det men inte många. Då jag kom hem visade termometern -4 grader inne och -7 grader ute. Förhoppningsvis kommer kylan och snön snart.

Jag har observerat mig själv under den tid jag vistats mycket i staden. Att anpassa sig till det levernet tog ett tag. Inte livsstilen men på det mentala planet. Under en lång tid fanns, inom mig, ett dilemma. Att vilja vara hemma i skogen och vilja vara i staden. Den interna kampen att släppa skogslivet trots vetskapen om att jag mår riktigt bra av det! utmaningen att kunna finna ro i stadslivet och ”återanpassa mig”. jag lyckades med detta men inom mig var det oroligt ett tag. Nu då jag klarat av utmaningen kan jag, med nya erfarenheter och trygghet, åter leva i skogen. Det har varit något jag skulle genomleva. För att hitta motivation. Inspiration. För att beröra. Ytterligheterna. För att uppskatta dess för- och nackdelar. För att bevittna kontrasterna vilka är viktiga för att påminna oss om tacksamhet inför det som finns till hands.

Just nu uppskattar eldens sprakande, bäckens porlande, mörkret och tystnaden extra mycket.

Här nedan finner ni två videos från en spelning jag och två vänner genomförde i Sundsvall för ett tag sedan. En live-video och en med hur det kan se ut hemma i Fridstaden:

 

All lycka!

Via Ferrata på Skuleberget!

By Fridstaden 2013.08.27 in Uncategorized

I torsdagskväll(20130822) kom jag på mig själv med att inte ha varit och klättrat den svarta leden på Skuleberget och att det vore väl fasen om jag inte skulle klättra den denna säsong och därmed ha klättrat alla leder! Lite adrenalinstinn packade jag väskan och lade mig för att sova. Dagen därpå for jag till Örnsköldsvik för att hälsa på en kompis, vilket var riktigt roligt, innan jag for tillbaka mot Skuleberget. Givetvis stannade jag till på Naturkompaniet i Själevad för att kika lite. En ”slipsten” från Gränsfors inhandlades för att skärpa min yxa som arbetat ganska hårt ett tag utan omtanke.

Väl på plats vid Skuleberget började frihetskänslorna bli riktigt påtagliga. Snart skulle jag befinna mig på väggen! Och vilken härlig träning det skulle bli! Initialt hade jag tänkt ägna hela dagen åt klättring genom att klättra alla fyra lederna i ett svep men då jag stukat vänster lilltå ganska ordentligt för någon vecka sedan och sedan lyckats slå i den två gånger till kände jag att detta skulle slöa ner mig och jag ändå inte skulle vara nöjd med insatsen då jag kunnat gjort den snabbare exempelvis. Det visade sig vara ett klokt val att fokusera på den svarta leden då jag slå i tån ytterligare en gång innan jag ens börjat klättra, haha!

Leden var riktigt rolig och dramatisk på sina ställen. I början är det en brant på 18 m, om jag inte minns fel, vilken är riktigt rolig! Efter branten kan man stanna till på en avsats för att få sig en överblick och efter ännu en bit befinner man sig vid Intrycksboken där man kan lämna ett avtryck och beundra utsikten. En kort bit från Intrycksboken befinner man sig på toppen och kan även där spana ut från berget och njuta! Jag har länge velat klättra denna led men det krävs lite timing för att kunna göra det. Det måste nämligen vara riktigt torrt i några dagar för att det skall vara säkert och genomförbart att klättra den. Vid ett ställe längs väggen är berget mycket slätt, som hällar vid vattnet, och är det blött där samt ett tunt lager växtlighet blir väggen som såpa! Jag har tidigare funderat om det måste vara så jäkla torrt för att klättra men då jag befann mig vid detta ställe på leden förstod jag verkligen varför det måste vara så!

Tack för en riktigt fin led Via Ferrata vid Skuleberget och tack för en trevlig pratstund! Här nedan bjuder jag på några bilder:

20130823_135255

Här avviker vi mot den Svarta leden

En del sten att ta sig förbi innan starten

En del sten att ta sig förbi innan starten

Inte svettig ännu men fylld av förväntan!

Inte svettig ännu men fylld av förväntan!

Kraftig stigning redan från start!

Kraftig stigning redan från start!

Första biten avklarad

Första biten avklarad

Bara att ta sig an nästa hinder! Det här är ju sjukt roligt!

Bara att ta sig an nästa hinder! Det här är ju sjukt roligt!

Vid Intrycksboken och snart uppe på toppen

Vid Intrycksboken och snart uppe på toppen. Min gamle trotjänare till ryggsäck är givetvis med och likaså mina nyfunna favoriter: Handsken Hestra Leather Pro Fit

Uppe på toppen och riktigt svettig, nöjd och glad!

Uppe på toppen och riktigt svettig, nöjd och glad!

Detta kan vi bl a skåda från toppen

Detta kan vi bl a skåda från toppen. Vackert!

Vid toppstugan kan man fika och vila sig om man skulle vilja

Vid toppstugan kan man fika och vila sig om man skulle vilja

Full mundering!

Full mundering!

 

 

All lycka!

Recension: Aclima WoolShell Pants

By Fridstaden 2013.08.25 in Uncategorized

I början av Maj träffades några av bloggarna här på Outdrr.com för att vandra i Skuleskogens nationalpark och bekanta oss med varandra men också för att testa olika produkter. Under vandringen testade jag, utöver ett par handskar från Hestra jag skrivit om tidigare, också ett par tights från Aclima.

Hur byxan rent tekniskt är komponerad och uppbyggd är svårt att förtälja då jag troligtvis hade tjänat storkovan, genom att göra egna byxor, om jag vetat. Den kommande beskrivningen baseras sålunda på min känsla samt den deklarerade materialförteckningen jag erhållit.

Byxan/tightsen är på insidan beklädd med vad jag kallar microfleece. Du känner en viss ludenhet då du tar på det. Denna insida transporterar, framförallt, snabbt bort fukten från huden till utsidan av plagget samt att materialet ger plagget en riktigt mjuk och mysig känsla mot kroppen. Yttersidan är en blandning av ull och polyester som främst isolerar samt ger plagget robusthet. Ullen behåller värmen och polyestern backar upp med sin stryktålighet mot eventuella kvistar eller liknande som kan riva mot byxorna. Vid fotändarna finner man dragkedjor på utsidan av foten som går upp en bit på benet. Detta underlättar påtagandet av byxan då de som sagt sitter åt mot kroppen. Bär man också ett par långkalsonger underlättar dessa dragkedjor då man kan komma åt de där rackarna som följt med upp mot knäna då man drog på sig Aclima-byxorna. Åtminstone händer detta mig. I midjan saknas åtdragning i form av exempelvis snöre. Detta är dock inget som är nödvändigt då byxan ändå sitter tight och bra.

aclima11

Jag bar dessa byxor under hela vår träff från torsdag kväll till lördag eftermiddag. Jag vandrade, samkvämde och sov i dem. Jag fann dem utmärkta att vandra i då de verkligen ger full rörelsefrihet. Under vandring sprangs det och klättrades det en del också utan svårigheter. Vädret under vandringen var blött och friskt. Det regnade större delen av tiden. Inget hällregn men från lite lätt strilande till lite tyngre droppar. Det låg fortfarande en hel del snö kvar. Hela nationalparken var våt och temperaturen var kring 10 grader under dagarna och endast ett fåtal grader under kvällarna/nätterna. Trots vädret upplevde jag aldrig att jag frös eller var kall om ben eller rumpa. Det regn som kom gjorde naturligtvis byxan blöt men kroppsvärmen, som genererades av vandringen, torkade snabbt upp dem igen. Längst ner mot vristerna torkade dem inte helt då jag men mina FiveFingers vandrade i snö och genom vatten. På kvällarna drog jag på mig ett par friluftsbyxor ovanpå tightsen medan jag lagade mat och umgicks med de andra i sällskapet. Den där ”pluffsiga” känslan som kan infinna sig, då man har någonting tjockare än ett par långkalsonger under ett par byxor, infann sig aldrig och jag lade aldrig märke till att jag hade dem på mig utöver då jag skulle till att pissa. Under den ena natten sov jag på ett tunt liggunderlag samt en tunn sovsäck och jag bestämde mig för att behålla tightsen på under natten. Dessa var nu torra och jag tänkte att de skulle vara ännu bättre än ett par vanliga långkalsonger. Detta stämde mycket väl! Jag kände mig aldrig kall om underdelen av kroppen.

aclima22

Detta är en byxa som lämpar sig väl för vandring då i de ovan nämnda förhållandena samt för löpning och längdskidåkning i ännu kyligare förhållanden om man så vill. Intensiteten i aktiviteten får då kompensera för temperaturen. Talar vi om temperaturer mellan -10 till -15 grader krävs det nog ett par långkalsonger för att inte ”stelna till” alltför mycket under längre turer. Nu då hösten är på ingång passar de perfekt! Jag har under några år använt en ”varmare” byxa för vinterlöpning/skidor under hösten och vintern men upplevt att den är för varm under just hösten. Här skulle istället denna byxa passa utmärkt! Den är lätt, bekväm, tar inte mycket plats och torkar fort.

Kort och gott skulle jag vilja framföra att jag inte använder dåliga kläder och detta är ett plagg som definitivt platsar i min garderob!

Modellen heter WoolShell Pant och såvitt jag vet finns den ännu ej till salu men väntas komma nu under hösten.

aclima33

Om mig

I februari 2012 flyttade jag ut till en gammal fäbod mitt i skogen utan elektricitet och rinnande vatten. Jag ville utmana mig själv och lära mig mer av och om naturen. Min bostad kallade jag Fridstaden.

Projektet var tänkt att pågå under ett år men Fridstaden blev en filosofi och bostaden permanent. I min livsfilosofi är natur, äventyr och tacksamhet viktiga komponenter.

För tillfället skriver jag på en bok om mina erfarenheter från min tid i Fridstaden!

/Christopher Thörnlund Johansson

Följ mig på Facebook
+Follow
Kategorier
wordpress visitors

Login