Login
+Follow
Login

Att älska och trotsa en förödande blåst: 12 December, 2013

By Fridstaden on 2013.12.16 In Fridstaden

Detta inlägg är uppdelat i två delar. Före och efter stormen.

Före:

Denna kväll är fylld av spänning. Stormen Ivar skall nämligen komma på besök! Det talas om vindhastigheter på ca 30 m/s d.v.s orkanstyrka. Jag skall ligga och må gott, här i Fridstaden, med en bok. Det skall bli intressant att uppleva hur stugan ter sig. Jag hör och känner hur vinden så sakteliga börjar ta sig. Det drar över skenben och vader! Mer än vanligt.

Strax innan jag flyttade ut i skogen drog stormen Dagmar fram vilket resulterade  i två vindfällen på andra sidan bäcken.

Fridstaden är omringad av riktigt stora granar och dessa hoppas jag får stå kvar. Om de skulle fällas över stugan blir det bökigt. Förhoppningsvis klarar jag mig! Även om jag vet att moder Jord och hennes företeelser är mig överlägsen känns det ändå skönt att trotsa exempelvis vädret. Många löpturer har genomförts i djup snö, hård vind och kraftigt regn. Dessa löpturer har varit än mer tillfredställande. Flera gånger har jag i pur eufori höjt händerna mot skyn i ett skrik. Känslan som genomsyrar mig beskrivs bäst som odödlighet. Jag känner, medan jag skriver detta, hur adrenalinet börjar tränga sig på. Så stark är känslan! Jag ser det som att jag på något artigt vis hånar vädrets makter för en kort stund men ändock fullt medveten att dessa makter utan något vidare kan förgöra mig.

Blåst trivs jag förövrigt bra med. Ibland känns det som om vinden far igenom min kropp. Vid dessa tillfällen känner jag mig än mer levande och fri. Jag ser hur vinden rensar min kropp då den far igenom. Ungefär som att blåsa rent ett filter. Sedan öppnar jag händerna och låter ny frisk energi fylla mig igen.

Jag inväntar förväntansfullt Ivars besök…

Efter:

Efter att ha fått upp värmen i stugan och ätit lägger jag mig i sängen för att fortsätta läsa Bernhard Nordh. En lite kraftigare vindpust hörs och lågan på det ljus, vilket tillåter mig läsa, fladdrar till. ”Nu börjar det”, tänker jag samtidigt som jag fnissar åt att det blåser genom väggen. Ännu en kraftig vindpust och denna gång blåses nästan ljuset ut. Förnöjt fortsätter jag läsa och hör, inom någon minut, hur det knakar en bit från stugan. Inom en nanosekund är jag på fötter och tittar ut genom  dörren. Ett träd på andra sidan bäcken ligger numera. Jag återgår till läsandet och hör hur det knakar till igen. Jag tittar ut och ser hur ett träd, på andra sidan bäcken, står lutad mot ett annat för att sedan, sakta, falla mot marken. Kort därpå faller ännu en gran ca 2 meter från stugan. Mäktigt.

I detta läge börjar jag resonera med mig själv. Håller stugan om ett träd faller över den? Bör jag vistas inomhus? Bör jag ta mig härifrån? Stugan har klarat av ett vindfälle vid ett tidigare tillfälle innan jag flyttade hit. Men skulle den göra det igen? Ja, troligen men kan jag vara säker? Jag bestämmer mig för att betrakta detta mäktiga och vackra en stund utomhus. Det är vackert. Månen visar sig och sprider sitt sken mot den lilla snö som finnes. Bortom de snabbt drivande molnen lyser också stjärnorna. Då och då driver kolsvarta fläckar förbi på himlen. Jag kan inte undgå att tänka på att det är i dessa ondskan sitter. Hemmavid är jag vanligtvis lättklädd och denna kväll är inget undantag. Iförd endast födelsedagskostymen står jag gapandes och njuter av det som utspelar sig. Jag tittar på trädtopparna några hundra meter från stugan och ser hur de svajar ordentligt. En efter en knäcks de av och faller till marken. Träden närmast stugan är böjda på ett sätt jag aldrig sett ett träd vara böjt tidigare. Jag inser att fler träd kommer falla kring stugan och vid flera tillfällen får jag springa iväg en bit då jag tror ett träd kommer falla rakt mot mig.

Adrenalinet flödar fritt inom mig. En oerhörd lycka infinner sig men också en viss vrede. Det är en omöjlighet att hålla tillbaka. Ståendes där i snön, badandes naken i månskenet, höjer jag armarna och skriker för allt vad jag förmår! Det hela känns som David möter Goliat. DEN scenen, mina vänner, borde förevigas i form av en tavla!

Jag fortsätter resonera och kommer fram till att jag på något vis måste ta mig in till staden och arbetet imorgonbitti. Några tåg eller bussar kommer med stor sannolikhet inte att ta mig från Stöde till Sundsvall imorgon och mina kollegor kan jag ej heller samåka med. Skall jag vandra till Sundsvall? Enligt tidigare erfarenheter tar det mig dryga 8 timmar. Jag har telefonkontakt med min mellanbroder som insisterar på att han, och min far, skall komma och hämta upp mig. Jag svarar att de inte tar sig till stugan då det ligger vindfällen över vägen på flera ställen. Jag meddelar att jag löper in till Stöde och att vi ses där. OM de nu tar sig dit.

Jag tänker att jag må väl klä på mig om jag skall in till civilisationen igen. Träningskläderna och ryggsäcken åker på. Nu har stormen nästan nått sin kulmen och jag får springa ut ur stugan då och då medan jag klär på mig för att det verkligen knakar överallt! Jag stryper lufttillförseln till kaminen och kliver ut i stormen. Jag lutar pannan mot dörren och känner på den medan jag talar om för Fridstaden att jag är tacksam för allt denna plats givit mig och att vi snart ses igen. Det kommer gå bra. Jag visualiserar en skyddande sfär kring stugan och jag ser hur träden faller mot stugan utan att skada den.

Jag beger mig, löpandes, ut i stormen med Stöde som mål. Ganska snart blir jag varse om att detta företag är på snudden till dumdristighet. På båda sidor står skogen tät och svajar. Jag måste vara uppmärksam på minsta knak och försöka undvika ett eventuellt fallande träd. Jag hoppar över ett träd och kryper under ett annat. Ögonen fylls av sand och diverse smått från träden. Vinden blästrar omgivningen. Jag stannar upp för ett knakande ljud som känns oroligt nära. Kusten verkar klar. Jag fortsätter.

Det går tungt att springa p.g.a vinden men det går framåt. Plötsligt knakar det till ordentligt och en bit bakom mig faller ett träd på det ställe jag nyss befunnit mig. Enligt Don Juan, indianen i Carlos Castañedas böcker, befinner sig döden ständigt en armlängds avstånd från oss för att då tiden är inne lägga sin hand på vår axel. ”Inte idag”, säger jag för mig själv. Jag förvandlas till en grottmänniska och slår mig för bröstet samtidigt som jag skriker: ”Var det allt?! VAR DET ALLT?!”. Jag känner mig mer levande än någonsin! Det känns så otroligt skönt att trotsa allt! Odödligheten känns. Trots detta gatlopp är det mycket vackert mitt uppi allting. Månskenet och den nu stjärnklara himmeln är underbar. Lägger märke till att jag skådat ovanligt många stjärnfall denna kväll. Jag ser ännu ett och önskar innan jag drar vidare.

Väl inne i Stöde blir det lite trixande över elledningar. Om skogsscenariot var taget ur en Indiana Jones-film, där han springer med ett stort klot i hasorna, är Stöde som taget ur ett postapokalyptiskt scenario. Det är svart överallt. Inte ens ett tänt ljus! Då jag nästan är framme vid ICA Stöde möter mellanbrodern och min far upp mig och vi far mot Timrå.

På lördagen for jag till Fridstaden, för att börja röja bort de träd som fallit. Tre träd låg över stugan och tre till på ”gården”. Tårögd av tacksamhet blir jag då jag kan konstatera att stugan är oskadd! Såhär såg det ut:

HittaStugan

Vart är stugan?

 

Träd

Träd över stugan.

 

FrånDörren

Träd sett från framsidan.

 

Förödelse

Förödelse är utsikten från dörren sett.

Med hjälp av två vänner städade vi tillsammans upp ganska mycket:

20131214_143755

Mycket bättre!

Det positiva med detta är att det blir en hel del ved och kanske byggvirke till något annat?

All lycka!

6 Responses to "Att älska och trotsa en förödande blåst: 12 December, 2013"

    Comments (6)

  1. Susanne wrote:

    Ojojoj vilken upplevelse! Tur att det gick bra iallafall 🙂

  2. M wrote:

    Makalöst! Naturen är mäktig! Och som läsare kan jag inte låta bli att slås av att du, som för inte så länge sedan hade funderingar kring det här med att ta emot hjälp och be om hjälp och annat liknande, nu befann dig i en situation där det liksom ”gav sig självt” om du förstår hur jag menar. 🙂
    Roligt att läsa din inlevelse. Väldigt målande!

  3. Spännande upplevelse, och bra berättat. Det är häftigt att få så starka euforiska känslor av naturen.

  4. Blodad Tand wrote:

    Spännande läsning och bra skrivet! Känns som att jag är där i blåsten när jag läser.

    Jag befann mig i ett vindskydd då stormen drog förbi Västmanland. Vi fick väl inte en bråkdel av den blåst du hade där uppe, och det lät som att hundra lastbilar dånade förbi i skogen.:)

  5. pascalle wrote:

    So sad….i cant understand your language… 🙁

  6. Leave a comment

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *
    *
    *

Om mig

I februari 2012 flyttade jag ut till en gammal fäbod mitt i skogen utan elektricitet och rinnande vatten. Jag ville utmana mig själv och lära mig mer av och om naturen. Min bostad kallade jag Fridstaden.

Projektet var tänkt att pågå under ett år men Fridstaden blev en filosofi och bostaden permanent. I min livsfilosofi är natur, äventyr och tacksamhet viktiga komponenter.

För tillfället skriver jag på en bok om mina erfarenheter från min tid i Fridstaden!

/Christopher Thörnlund Johansson

Följ mig på Facebook
+Follow
Kategorier
wordpress visitors

Login